sista onsdagen i juli

I går var jag och barnen på sjukhuset för att säga hej då till min farmor innan hon åkte hem.
Jag visste då att det var sista gången vi skulle ses.
En sådan känsla som var helt främmande för mig.
Hör hon mig? Får hon ångest av att jag tackar henne för alla fina minnen?
För att man tar farväl innan livet är slut?
Jag tror att hon hörde mig.
Så mycket, efter att jag såg henne lägga handen på hennes barnbarnsbarn när hon kramade henne dagen innan. Min dotter, min alldeles för kloka dotter som ger mig världens största kram när jag som mest behöver det och som har sagt att hon älskar mig så många gånger sista dygnet.
Och tidigt, tidigt i morse somnade min farmor in.
85 år gammal.
Hon som alltid kom med sin väska hem till oss med en tablettask, hon som lärde mig att gå på bingo.
Det var alltid något spännande med att åka till farmor själv.
Vila i frid älskade farmor.
 
 
Min ork är helt borta efter sista månaderna och jag försöker fokusera på att återhämta mig innan hösten. Inga krav, bara sådant som att sitta på gräset och se mina barn njuta av ett bad. Eller sitta vid bordet och se dem leka.
Vi packade väskan med badkläder och fika i dag och åkte till Hara ångbåtsbrygga.
För att sedan bli bjuden på middag och lek med kusinerna hos farmor och farfar.

att lära om livet

När barnen somnat i går kväll kom tröttheten, sorgen och allt som varit ikapp mig. I dag klev jag in på sjukhuset igen. Fler runtomkring som börjar bli svaga. Min stora tjej satt bredvid mig när jag jobbade hemifrån och tårarna bara rann. Då ser hon på mig och säger; vill du att någon följer med dig mamma? Hon är så liten, så klok och redan så medveten om att döden och sjukdomar finns där. Att vi sörjer och saknar. Och att när man blir gammal är det naturligt att man måste ta avsked. Och hon får följa med mig. Hon vill. Och hon lyfter såklart humöret på alla äldre med sina nyfikna lätta steg. Och jag tar en snabb löptur under kvällen för att rensa ut. Snart sommarlov.