åreskutan

I söndags strålade solen över Åre och den stora hade väntat på att få åka den stora bussen, kabinbanan. Redan på fredagen fick vi promenera förbi kabinbanan för att hon så gärna ville se vart den började. Både sommar- och vintertid tycker jag att det är så fint att se kabinbanan åka upp och ner för fjället. På vägen upp var det så trångt, men barnen fick stå vi fönstren så att de kunde se. Vi åt lunch på restaurangen när vi kom upp innan vi påbörjade vandringen upp till Åreskutans topp. 
Det är helt klart den brantaste vandringen den stora har gjort, men helt klart den enklaste ur våra ögon sett då hon i stort sätt flög upp för stenarna. Vi valde den svåra vägen upp, men gick den enkla vägen ner.
Uppe på toppen ligger Toppstugan som serverar fika. En stor god våffla åt tjejerna och drack lite varm saft,
då temperaturen skiljde sig väldigt mycket från nere i byn.
Utsikten är fantastisk och att vi har möjlighet att ha såhär nära till den här naturen är underbart.
Åre kabinbana i ett tjugo grader varmt höstväder.
 
I morse visade termometern på 5 grader, det måste vara en av de kallaste dagarna hittills. En annan tänkte brr, ända till min kloka tjej kommer ut och säger "mamma, det luktar vinter". Hon som har längtat efter skidåkning i flera månader och vi har haft en så fin höst och snart är den här, vintern och snön. Och det pirrar lite i magen. Av den här känslan av att vara nöjd med gångna årstiden och välkomna nästa.
 
Och i dag har vi sagt hej då på den storas förskola. Vi har haft dem på olika förskolor sedan den minsta började. Det var inte tanken, men vi trivdes så bra och kände att hon måste få gå kvar den minsta. Och den stora också hade vi tänkt, men det här året har inte varit som vi tänkt och när vi fick möjlighet att flytta den stora till en äldre grupp med inriktning på uteaktiviteter så tackade vi ja, även efter den storas önskemål. Så från måndag kommer våra små att gå dörr i dörr och de längtar. Avdelningen är inte främmande för någon av oss, då det är barn från vårat område och den stora varit med varje dag i ett år nästan för att hämta lillasyster. Men ändå, som förälder funderar man kanske alltid, gjorde vi rätt?
Men i magen känns det rätt och i hjärtat.