Sandra Lind

I går blev hon elva månader vårat minsta charmtroll. Elva månader. Det har gått så fort och hon är ingen liten bebis längre, även om hon nu alltid kommer att vara den minsta och min lilla bebis i mina ögon. Det finns så mycket att säga om henne. Hon skrattar och busar mycket. Så fort hon kommer på något vi tycker är roligt så kör hon gärna det några gånger. Och så älskar hon att jaga storasyster runt köksön och det stora matbordet. Hon leker långa stunder själv och utforskar saker runt omkring. Om hon ramlar eller om hon börjar bli trött lägger hon sig ner platt som en pannkaka på mage på golvet och funderar en stund, sedan upp igen. Hon står och går efter möbler, släpper även taget och står själv längre stunder. Hon tycker om att gosa och har börjat göra slängpussar och när någon av oss kommer hem visar hon tydligt att hon är glad över att se en och kryper fort fram. När det är dags för middag hänger hon mig i byxbenen och vägrar släppa taget, det kan vara så frustrerande de dagar man är själv vid matlagningen. Hon har varit väldigt mycket mamma om jag är i närheten, men det har nästan slutat när jag tänker på det. Hon äter det mesta och vill äta bitar själv, lax är fortfarande ingen favorit. Sista månaden har hon fått många tänder och det är nu fyra i överkäken och tre i underkäken. På nätterna sover hon fortfarande inte så bra, men det blir bättre och bättre. En nyfiken, glad och alldeles underbar liten skapelse är hon vår 11-månaders tjej!