åreskutan

I söndags strålade solen över Åre och den stora hade väntat på att få åka den stora bussen, kabinbanan. Redan på fredagen fick vi promenera förbi kabinbanan för att hon så gärna ville se vart den började. Både sommar- och vintertid tycker jag att det är så fint att se kabinbanan åka upp och ner för fjället. På vägen upp var det så trångt, men barnen fick stå vi fönstren så att de kunde se. Vi åt lunch på restaurangen när vi kom upp innan vi påbörjade vandringen upp till Åreskutans topp. 
Det är helt klart den brantaste vandringen den stora har gjort, men helt klart den enklaste ur våra ögon sett då hon i stort sätt flög upp för stenarna. Vi valde den svåra vägen upp, men gick den enkla vägen ner.
Uppe på toppen ligger Toppstugan som serverar fika. En stor god våffla åt tjejerna och drack lite varm saft,
då temperaturen skiljde sig väldigt mycket från nere i byn.
Utsikten är fantastisk och att vi har möjlighet att ha såhär nära till den här naturen är underbart.
Åre kabinbana i ett tjugo grader varmt höstväder.
 
I morse visade termometern på 5 grader, det måste vara en av de kallaste dagarna hittills. En annan tänkte brr, ända till min kloka tjej kommer ut och säger "mamma, det luktar vinter". Hon som har längtat efter skidåkning i flera månader och vi har haft en så fin höst och snart är den här, vintern och snön. Och det pirrar lite i magen. Av den här känslan av att vara nöjd med gångna årstiden och välkomna nästa.
 
Och i dag har vi sagt hej då på den storas förskola. Vi har haft dem på olika förskolor sedan den minsta började. Det var inte tanken, men vi trivdes så bra och kände att hon måste få gå kvar den minsta. Och den stora också hade vi tänkt, men det här året har inte varit som vi tänkt och när vi fick möjlighet att flytta den stora till en äldre grupp med inriktning på uteaktiviteter så tackade vi ja, även efter den storas önskemål. Så från måndag kommer våra små att gå dörr i dörr och de längtar. Avdelningen är inte främmande för någon av oss, då det är barn från vårat område och den stora varit med varje dag i ett år nästan för att hämta lillasyster. Men ändå, som förälder funderar man kanske alltid, gjorde vi rätt?
Men i magen känns det rätt och i hjärtat.
 
 

Bergbanan, nalleklippan och trollstigen

På lördagen promenerade vi ner till Grädda för att köpa frukostbröd.
Vi promenerade in till Åre torg för att åka den gamla bergbanan upp till Fjällgården.
Från Fjällgården vandrade vi upp till Nalleklippan. En kort, men brant och fin stigvandring, men alldeles perfekt för en 5-åring. Från Nalleklippan var det en fin utsikt över Åre by och Åresjön och bra för en fikapaus.
I stället för att åka Bergbanan ner igen så gick vi Trollstigen som går vid Susabäcken med små korta sagor, troll, skattkistor och andra sagofigurer. Så mysigt! Vandringen är på lite mer än en kilometer och även den fungerar väldigt bra för lite mindre barn.
Sommarsäsongen i Åre växer för varje år och vi sneglade lite avundsjukt på de som cyklade downhill, tror både jag och mannen var väldigt sugna på att få åka där i backen.
 
Mot eftermiddagen skjutsade de upp mig till Ullådalen för att jag skulle kunna cykla över fjället tillbaka till Åre by. Det var en ganska svårcyklad bana bitvis och det är det som är lite svårt att veta när man inte cyklat så mycket och inte vet vilka stigar man kommer in på. Och när det väl var enklare så flög cykeln åt ett håll och jag åt ett annat. Det var lite omskakande och jag kände nog inte riktigt hur ont det gjorde förrän jag var tillbaka vid stugan. I går nämnde jag att det säkert skulle gå köra lite alternativ träning under dagen, men min lårmuskel har fått en rejäl smäll och jag har nästan ondare i dag. Ska försöka cykla lite inomhus i morgon för att få en bättre cirkulation. Och trots dessa tråkigheter längtar jag till mannen ordnar en ny cykel så att vi får åka i väg tillsammans och cykla.
 
För de här vyerna är...
...vackert. Som bara den.  

Blanktjärnsrundan

Vid Vålådalen ligger flera fina smultronställen, en av dem är Blanktjärn och den kända Blanktjärnsrundan på 11 km. Har tidigare endast sprungit den här rundan, som går genom blandad terräng och på olika underlag. Och halvvägs möts man av den vackra och magiska Blanktjärn med sitt turkosa vatten och så klart vatten att man ser botten. 
Det var vår stora dotters första egna lite längre fjällvandring som hon fick promenera själv. Och hon var spänd av förväntan över den gungande bron som jag berättat att man måste gå över.
Obligatoriska mysiga vatten- och fikapauser. 
 
Vi hade alldeles perfekt väder för att vandra. Delvis soligt, varmt och med en fläktande vind.
Den stora gick under vägen och sa att det var så fint överallt. Det var som att jag hörde mig själva gå runt och säga att det är så fint. Liten gör som stor.
Därför var det extra mysigt när vi klättrat uppför sista branten och
få visa den vackra Blanktjärn lite längre ner.
Att campa (sova i tält) var en av höjdpunkterna och tjejerna hjälpte till att sätta upp tältet och prövade att mysa i tältet innan vi lagade mat. Vi lyxade till med att bära med oss en påse popcorn som smakade extra gott.
 Mysigt att diska bort efter maten när det är lite annorlunda än hemma och
lillasyster såg till att storasysters tänder blev rena inför natten.
 Det blev en mycket fin kväll vid Blanktjärn.
 På morgonen lagade vi grötfrukost och packade ihop för att vandra tillbaka till Vålådalen.
På vägen hem stannade vi till vid Nulltjärn för bad och lunch.
 
Vi fick ett mysigt dygn till fjälls och den stora tjejens önskemål är att få vandra upp på någon topp.
Så fler turer innan vintern ska vi hinna med. Hösten har inte ens börjat.